fruityful

Jag hade fina kompositioner av ord i mitt
huvud. Men de bara försvann. Så det blir inget vettigt
avtryck från min hjärna i form av text. Men jag kan ge er lite
osammanhängande ord som kanske betyder något på ett annat språk.

Jag har sjunkit så otroligt lågt i mina egna ögon att jag inte
vet vart jag ska ta vägen. Så känslomässigt svag att mitt hjärta
övergett mig igen. Varför, VARFÖR. Kan jag inte bara hitta någon
att förlora, eller rent utav hitta, mig själv i?
Varför slår mitt hjärta fortfarande trots att det gått isönder
minst en miljon gånger sen början av året?
Jag borde vara försvunnen. Dead and gone.
Får väl ta det som att inte ens döden vill ha mig.
Lovar att jag har ersatt mitt hjärta med en monster, för
jag känner fan inte migen mig själv längre. Hatar alla fucking
känslor jag inte är van vid, de som brukade gå att knuffa undan.
Vart tog det lätta i livet vägen? Och varför går allting åt helvet för
folk i min närhet? Är som en magnet som bara drar till sig äcklighet
och död och faaaaan. Känner hur det värker i bröstet bara av att skriva det
här. Vill inte vara sån här. Vill vara mitt gamla, kalla jag.
Livet var så jävla lätt, och jag var aldrig deprimerad och
nu bara kommer allt det dåliga på en gång och den här mentala
tyngden trycker ner mig i skorna och ja - jag har seriöst
tänkt den där fula tanken. Självmord. Att bara komma bort från allt.
Min taktik med "jag klarar mig alltid, på ett eller annat sätt" har inte
varit lika bulletproof den senaste tiden. Älska inte någon.
För det gör alltid ont, och den här gången... CRASH AND BURN.
Han förstörde mig så totalt och fan vad hemskt jag mår.
Att min syster som varit med om så mycket skit kan låtsas se
glad ut jag i princip aldrig finns där för henne är så jävla
äckligt. Vad fan är jag för människa?
Nej, jag vill bara försvinna i tiden. Låta den
förtära mig tills jag inte finns längre. Det hade varit vackert.
När jag dör vill jag begravas i vatten, det känns som om jag
hör hemma i dess ständigt ändrande humör.
Jag ska skriva ett brev, för om jag skulle dö måste
folk (kanske) veta att det antagligen var bäst så.
Vill bara ha dig till att vilja ha mig.
Något av det jobbiga är att du är i sån fucking periferi.
Fast du inte är det, för du är verkligen så långt jävla bort att
mina lungor slutar hålla mig levande om jag tänker på det.
Jag gråter så ofta för andra människor, för att de har det så
jävla mycket värre än jag och jag beter mig som en fucking diva
och ändå mår så jävla dåligt. Och eftersom det känns som om jag
är helt fucking ensam i det här.
Vill ändra mig själv helt och hållet. Att bli
vegeterian är väl en del av det hela. Har även börjat ändra på
min stil lite. Tonar ner den. Men jag vill bli helt ny.
Ny stad. Nytt hår. Nya mönniskor. Ny stil.
ALLTALLTALLTALLTALLTALLTALLTALLTALLT.
Jag vill inte känna några begräsningar alls. Och
när jag blir 18 kan processen börja på nytt.
(Om jag inte är död innan dess)
Jag ska bli en ny människa.
I alla fall som jag mår nu. Hur bra det kommer
gå är en annan sak.

Enorma creds till den som orkade läsa allting.
Vet inte om det är bra eller dåligt att jag skrev det
från början. Men min hjärna kanske är aningen
lättare.